I'm mister lonley
Måste skriva ur mig alla tankar, och hormoner för det här är nåt som tyngt mig flera veckor nu och det är så jävla jobbigt att bära på.
Det här med att vara gravid har verkligen inte varit så "underbart" som jag trodde.
Klart det har varit fantastiskt att se lillen, se det jag och dennis skapat tillsammans inuti mig, och det som händer med kroppen och bebben under alla dessa veckor. ALLT detta har självklart varit fantastisk<3
MEN jag trodde att jag hade fler som brydde sig, det känns som jag varit ensam hela resans gång.
Fått fixat allt själv och det är inte många som frågat hur jag mår, om vi ska kika film en kväll, eller förresten det är knappt någon som ens hört av sig överhuvudtaget.
Önskar jag hade en familj som funnits där mer, hälsat på, frågat hur det går, hur jag mår, vad som behövs, följa med och kika på grejer, ta med mig nånstans eller vad som helst.
Jag begär verkligen inte mycket av någon i vanliga fall och det låter kanske egoistisk av mig att skriva såhär men när man behöver dem som ska "älska" en som mest var finns dem då?
Jag förstår absolut att man har fullt upp med sitt och ett eget liv men det har gått 33 veckor nu.. Snart är min graviditet över, är det inte den man ska komma ihåg resten av livet som nå kul fantastisk och underbart och framför allt gemenskap?
Känns som exakt allt tagit avstånd, familj, vänner, och till och med Dennis.
Jag träffar min familj mer sällan nu och om jag ska träffa dom är det jag som får åka dit.
Jag träffar min familj mer sällan nu och om jag ska träffa dom är det jag som får åka dit.
Vänner vet jag inte ens om jag har någon. Ingen skickar ett sms, dem jag hade i skolan ignorerar mig, jag har inte ens någon lust att vara med på studenten och liksom det är once in a life time grej, inte ens alla får chansen att ta studenten och jag har verkligen kämpat genom mina 3 år.
Å jag minns inte ens sist jag hade kvalitetstid med min kärlek..
Jag saknar allt fruktansvärt mycket och jag vet att jag i vanliga fall ofta hör av mig så varför kan inte vissa bara anstränga sig lite för mig?
Ja jag mår ganska dåligt ooch syftar inte på alla jag känner men vafan är det såhär det ska vara? sen när skruttis är ute jag vill inte se er då heller för duger inte jag som jag är nu så behöver ni verkligen inte anstränga er en sekund då heller.
Antar att det är jag och min skatt mot världen. Men nog kommer vi klara oss minst lika bra iallafall<3
Kommentarer
Postat av: Carin
Hej Carolina!
Jag råkade snubbla in på din blogg via hus annonsen du la ut på FB i Alfta Edsbyn gruppen.
Ville bara skänka en tanke, du verkar vara en väldigt stark och modig tjej! Dock tråkigt att du känner dig så ensam som du beskriver. Hoppas allt ordnar sig och lycka till med bebis :-)
Med vänlig hälsning,
Carin.
Trackback
