carrofaahlstrom

 

 

 

 

Jag har hamnat i en sits där det inte alls är kul att vara jag. Jag känner mig sänkt.

Jag försöker vara glad på min omgivning och tro mig jag gör mitt absolut bästa.
Men på kvällarna innan skolan får jag ångest och illamående. Jag orkar inte ta mig iväg, orkar inte träffa folk, orkar inte umgås med de få vänner jag har.

Jag har isolerat mig totalt känns det som. Fast jag umgås rättså mycket med min familj och dennis. Men man behöver sina vänner..

Önskar jag hade någon jag kunde ringa eller prata ut med, eller bara få vara med. Men jag orkar inte anstränga mig eller vara lycklig. Känns som jag raserar min egen värld. Jag vet inte vad det är med mig. Jag är inte positiv, en liten sak blir jätte jobbig och en motgång och det känns som jag ramlar ner för ett stup. Jag känner mig tom, ledsen, arg, utelämnad och framför allt ensam.

 

Jag vet inte varför det känns såhär för egentligen så är mitt liv bra. Jag har ingenting att vara olycklig över. Jag har min familj närme än någonsin, ett helt underbart förhållande med min fina kille, och mina absolut bästa  vänner.

Jag har 4 lektioner i veckan så skolan borde inte vara något som helst problem. Önskar bara någon kunde förstå mig.

 

 

Jag vet att det blir bättre.