Baby you light up my world like nobody else
Jag känner verkligen hur mycket starkare jag har blivit. Jag känner knappt igen mig själv. Jag har alltid varit den som varit "känslig". Tårarna har kommit för minsta lilla, jag har blivit sur för onödiga saker tänkt onödiga och dumma tankar, liksom när man mått dåligt så har man gjort/tänkt saker bara för att må ännu sämre.
Men idag är det TRE veckor (!) sedan det tog slut mellan mig och Marcus. Mina tankar har varit hos honom ibland. Jag har tänkt på oss på många olika vis. Men alltid kommit fram till att det här är det bästa. Jag har gråtit pga honom en gång sedan dess. Inte för att det var slut utan för det som varit, hur illa jag verkligen mådde ibland - då...
Visst för er kanske man är svag när man inte låter känslorna komma? Men jag har verkligen mått helt OKEJ! Alla mina känslor och tankar har jag skjutit bak där jag knappt vet själv var jag har dem. Jag har inte låtat dem komma nära mig försen i fredags. Då hände en grej som verkligen gjorde mig ledsen, och då kom verkligen allting. Senare kanske jag kan skriva om händelsen. Men inte nu. Känns inte rättvist mot personen.
Som tur är löste det sig. Men från och med då, så känner jag att jag inte kan låta känslorna komma ännu. Jag kan inte låta dem nudda min verklighet. Jag kan inte heller släppa någon tätt inpå ännu. Jag vet inte hur länge det kommer vara såhär, eller om det här är nya jag? det får tiden utvisa. Känner mig så himla känslokall vissa stunder, och DET är verkligen inte jag! har aldrig varit sån.. Det skrämmer mig lite. Samtidigt som det är skönt att inte bli på verkad av känslor - för andra , för verkligheten. Jag känner mig som att jag går på autopilot, säger så korta meningar som möjligt och bara finns där.
Visst för er kanske man är svag när man inte låter känslorna komma? Men jag har verkligen mått helt OKEJ! Alla mina känslor och tankar har jag skjutit bak där jag knappt vet själv var jag har dem. Jag har inte låtat dem komma nära mig försen i fredags. Då hände en grej som verkligen gjorde mig ledsen, och då kom verkligen allting. Senare kanske jag kan skriva om händelsen. Men inte nu. Känns inte rättvist mot personen.
Som tur är löste det sig. Men från och med då, så känner jag att jag inte kan låta känslorna komma ännu. Jag kan inte låta dem nudda min verklighet. Jag kan inte heller släppa någon tätt inpå ännu. Jag vet inte hur länge det kommer vara såhär, eller om det här är nya jag? det får tiden utvisa. Känner mig så himla känslokall vissa stunder, och DET är verkligen inte jag! har aldrig varit sån.. Det skrämmer mig lite. Samtidigt som det är skönt att inte bli på verkad av känslor - för andra , för verkligheten. Jag känner mig som att jag går på autopilot, säger så korta meningar som möjligt och bara finns där.
Lagt detta kapitlet bakom mig. Behöver en nystart bara. Flytta - har ett hem jag kan kalla mitt igen. Längtar efter mitt och solos liv tillsammans - igen. Vi kommer ha det jätte bra det vet jag. Måste även ta tag i skolan. Men det kommer.
Och för er som tror nått om mig och D. Så nej det är ingenting. Vi är bara vänner. Umgås, har kul tillsammans, hittar på saker, har det bra tillsammans helt enkelt. Som jag skrev tidigare så känslorna är så långt där bak att jag kan verkligen inte känna sånt just nu. Jag kan inte tillåta mig själv att tycka om någon annan ännu. Inte redo för det och fram för allt inte redo att vara fast. Eller för att bli sårad igen. Därför är det skönt som det är nu. !
Det är så fruktansvärt skönt att skriva av mig. Jag tror det är för att jag aldrig haft en sån bra vän att jag kan säga dessa saker till. Därför jag är "bra" på att skriva av mig. Fast folk kanske tycker det är patetiskt, dumt osv? Men det kommer alltid finnas dom med fördommar. Så är det ju! och sånt har aldrig berört mig överhuvudtaget. Ni får komma ihåg att det aldrig är någon som tvingar er att läsa. Kram
Kommentarer
Trackback
